Vårt första år i huset var de mer som ett par buskar. Här sparkar en av våra vänner boll med vår son framför en av buskarna det året. Sonen var väl ca tio år när bilden togs. Han är tjugoåtta nu. Alltså så där arton år sedan.
...Då fick en sockertoppsgran ledigt plats emellan Magnoliorna.
Bara något år senare började sockertoppsgranen försvinna in bland Magnoliorna. Vi fick fälla den.
Magnoliorna bara växte och växte.
Grenarna hängde ned mot marken och buskarna bildade ett tätt, grönt buskage sommartid..
Men växte gjorde också granarna vid sidan om buskarna. Den ena Magnolian var till slut nästan helt försvunnen in i den första av de tre granarna.
Vi ville fälla de stora granarna. Men hur skulle det ordnas? Vi funderade och funderade... Tills stormen Gudrun ordnade lösningen åt oss! Granarna föll. (Som tur var åt rätt håll!...)
Men när Magnoliorna nu var helt "blottade"- alltså med inga granar kring sig åt något håll - blev det också synligt hur hopplöst åtminstone den ena haft det nära granarna. Den hade envist sökt ljus. Grenarna växte nu åt alla möjliga håll och i snirklar. Inte någon vacker syn. Så förra säsongen sågade vi bort en hel del av dess grenar. 
Vi sågade även den andra Magnolian. "Lyfte" kronan på det genom att såga bort de nedre grenarna. Det trädet har gett massor av blommar i år. Den andra M. har bara några få blommor i år...
Nu ska vi se om även den återfår en fin form. Med den växtkraft de hittills visat hyser jag inte så många dubier....
Men skulle det inte växa till sig får vi helt enkelt nöja oss med det stora Magnoliaträdet! Vackert nog!
Snacka om växtkraft!
SvaraRaderaMen att det finns hopp för det andra, det såg vi ju när vi var hos er.
Har oxå velat ha magnolior, så jag blev glad att det fanns en ´Susan´här när vi flyttade hit.
Få se om hon växer lika mycket :)
Kram Mari i Marieholm